Onsdagen den 4 februari, det var då allt började. Bilen gick sönder och jag gick till läkaren. De trodde att jag hade en överproducerande sköldköttel. De tog blodprover och gjorde ett EKG. De såg att mitt EKG var lite konstigt och jag skulle på återbesök den 9 feb och få provsvaren.

Det visade sig att det inte var kötteln det var fel på. De trodde att jag hade en propp i lungan. De beställde ambulans till mig som skulle ta mig till akuten på S:t Göran. När jag kom in fick jag vänta i över en timme på läkaren. Sedan blev jag skickad på röntgen. Det var både skiktröntgen och vanlig röntgen. Jag fick beskedet att jag hade vätska i lungorna.

Efter röntgen blev jag skickad upp till avdelning 33 där jag fick spendera natten i en säng i korridoren. På morgonen skickades jag ner till avdelning 31, hjärtavdelningen. Under dagen gjorde de ett ultraljud på mitt hjärta och då fick de bekräftat vad de hade sett på röntgenbilderna. Min vänstra kammare var förstorad och pumpförmågan var nedsatt i mitt hjärta. Från vägg till vägg ska vänster kammare vara 5 cm, men min var 7 cm. Kammaren ska pumpa ut 50% av det syresatta blodet och min pumpar ut ca 12%. Min läkare på avdelning 31, Peter Karlsson, sa att jag skulle få äta mediciner hela mitt liv, 3-5 stycken. Han berättade att min sjukdom heter Dilaterad Kardiomyopati 

Efter beskedet var man ju lite nedstämd, men humöret kom tillbaka och man blev glad och skämtsam igen. Senare på kvällen satt jag och min rumskompis och pratade och jag kände att mitt hjärta började klappa fortare. Efter någon sekund kom tre sköterskor inrusande och sa:  -”Han sitter upp”. Jag kände inte av rusningen utan blev chockad av att tre sköterskkor kommer inrusande och ser mycket allvarliga ut. Jag förstod inte hur allvarligt det verkligen var.

På onsdagen den 11 feb kom mina föräldrar upp och hälsade på mig. Min flickvän och en kompis till mig var också på sjukhuset när vi fick beskedet om att det skulle bli operation dagen efter. Det visade sig att jag hade haft en hjärtrusning kvällen innan. Den varade i 2 sekunder och hjärtat slog i 230 slag/minut. Hade jag inte haft den skulle jag aldrig ha blivit opererad. Läkarna på Karolinska sjukhuset skulle operera in en ICD-Intra cardiell defibrillator. Det är som en pacemaker, men den har en extrafunktion. Jag brukar kalla den för ”Pacemaker deluxe”. Om mitt hjärta skulle börja rusa igen går ett program i ICD:n in och försöker bryta rusningen. Om inte det hjälper ger den en elchock, för att mitt hjärta ska slå normalt igen. Andra patienter som har fått elchocker beskriver känslan som ”en rejäl hästspark i bröstet”. Inget att se fram emot precis......

Min mamma och pappa sov över hos mig på sjukhuset och åkte och hämtade Therese på torsdagen. Sedan fick vi lite tid ihop innan ambulansen kom och hämtade mig. Det blev ingen tut-tut. Det var inget akut så de använde inte blåljusen.

När vi kom in på Thorax-avdelningen satte de en till kanyl på undersidan av underarmen, gav mig en lugnande tablett och satte ett glukosdropp. Vi fick reda på att operationen skulle ske om cirka en timme.

När de hämtade mig gick Therese och mina föräldrar iväg och åt. Läkarna gav mig lokalbedövning under vänstra nyckelbenet. Sedan skar de upp och bände upp bröstmuskeln så de skulle få plats med ICD:n. Sedan var det tre stycken elektroder som skulle föras in i hjärtat genom artärerna. En sitter i höger förmak, den andra i höger kammare och den tredje sitter bakom hjärtat i vänstra kammarens nedre del. Elektroden till vänstra kammaren hade de lite problem med. Det var lite för trångt i kärlet som gick från höger kammare till den vänstra kammaren. Sedan sydde de ihop såret med tråd som kroppen tar upp.

Efter det skulle de kontrollera att dosan funkade. De sövde mig och testade den två gånger. Jag var sövd i ca 10 minuter.

De tog upp mig till avdelningen på Thorax och jag sov fortfarande. Operationen började lite efter kl. 15.00 och den var klar lite innan 16.30. Den tog 1timme och 15 minuter enligt operationsläkaren. Men de fick inte mig väckt förrän runt 17 snåret. Jag sov så djupt. Det första jag ska ha sagt var: - Min axel. Jag har så jävla ont i min axel. Jag fick två alvedon och en dexofen. Men det var ju rena barntabletterna. Sedan kom morfinet fram och jag blev nöjd och glad. Framåt kl. 20 kom ambulansen och tog mig tillbaka till S:t Göran och min säng.

Jag blev utskriven från sjukan den 17 feb. Nu går jag på 4 mediciner för min sjukdom och en medicin för en lunginflammation, Amimox heter den. De andra fyra är Waran som är blodförtunnande, Furix som är vätskedrivande, Enalapril som är ACE-hämmare och Encomcor som är Betablockerare. De sista fyra ska jag nog få äta hela mitt liv.

Händelsen har gjort att man tänker över sitt liv och man får ändra på vissa saker. Jag får inte dricka öl, men ett glas vin till maten då och då var ingen fara. Men det får inte bli några riktiga fyllor som förr i tiden......

Allt detta hände för ca 4 månader sedan. Nu har min pumpförmåga gått upp till ca 35% och storleken på vänster kammare har gått ner till ca 6cm. Jag mår bättre och bättre och jag är sjukskriven till 31 augusti.

Fortsättning följer.